Varje handling kan vara livsavgörande!
Du befinner dig i baksätet på en polisbil som är på väg till fängelset utanför staden. Polismannen som kör har svårt att knipa igen sin käft då han påstridigt försöker föra en dialog med dig samtidigt som du ser klungor med polisbilar, SWAT-bussar och helikoptrar färdas i motsatt riktning. Du hinner knappt reagera innan ni kör på någon som går över vägen och helt plötsligt voltar bilen ner för diket.
I spelet styr du karaktären Lee som är en dömd brottsling, namnet till trots inte en karatemästare utan snarare en fumlig person, men vad gör väl det när hela världen har gått åt helvete och kryllar av odöda som inte vill annat än att äta de få levande som finns kvar. Utan att avslöja för mycket kan jag påpeka att du inte bara har dig själv att tänka på. I början av spelet hittar du en ensam liten flicka vid namn Clementine och hon är verkligen en darling som är omöjlig att inte bli charmad av. Från och med den stunden är det ni två mot världen. Det du gör är unikt och utspelar sig parallellt med det som serietidningen och tv-serien visar. Du kommer till och med att träffa på karaktärer därifrån.
Själva spelmekaniken går inte ut på att springa omkring och slakta monster, utan istället får du välja alternativ i dialoger eller handlingar och lösa några enklare pussel och gåtor. Tempot och stämningen påminner snarare om första Alien-filmen än hetsandet i Left 4 Dead. Detta gör att spelet känns som en interaktiv berättelse och det har inte stor frihet utan är väldigt linjärt, men bara för att det är linjärt betyder det dock inte att du inte kan påverka spelets utgång. Hamnar du i en situation där två personer behöver räddas samtidigt kan ditt val innebära att den ena dör, eller så överlever bägge och den du valde att inte rädda blir sur och hjälper inte dig längre fram i spelet. Att de här valen i olika situationer verkligen formar den historia som berättas för dig, gör att du noga överväger varje beslut och beaktar alla ord i de dialoger du ställs inför. Det som fängslar en är det långsamma tempot, som ibland kan växla så snabbt att du inte ens hinner göra ett val, samt de löjligt banala ämnena som livet ger oss vilket gör att det känns äkta och man känner sig väldigt närvarande. Du bjuds även på så många oväntade vändningar i storyn att gamla tv-såpor som Glamour och Dallas rodnar.
Eftersom det är ett väldigt storydrivet spel och det finns mängder med olika dialogalternativ i spelet sätter det hög press på röstskådespelarna och de gör ett fantastiskt jobb. Grafiken i spelet är tänkt att följa serietidningens stil, vilket tv-serien faktiskt gör ganska bra, men jag måste säga att jag tycker att spelet får ett eget liv och blandar det bästa stilmässigt från både tv-serien och serietidningen. Man känner verkligen av hur öde världen är och varje gång man träffar nya individer är man förväntansfull på att få veta mer om dem.
Som ett troget fan av tv-serien var jag något skeptisk när jag började spela eftersom de tv-spel som faktiskt lyckats göra något bra av film- och tv-serielicenser kan räknas på en hand. Då jag inte heller gillar äventyrsspel kan man säga att spelet slog rejält ur underläge redan från början. Det ska sägas att när man rör sig i miljöerna känns styrningen lite kantig och obekväm. Spelet är episodbaserat och det har än så länge släppts tre episoder, men om Telltale inte gör något helt fantastiskt korkat med de två sista episoderna kommer jag att hålla detta som ett av de bästa spelen genom tiderna och det säger väldigt mycket då jag i vanliga fall inte gillar äventyrsspel.
Martin Ternander
